Linas Bekännelser

har varit lite för mycket för min själ det senaste.. men den har kämpat på så pass bra att jag inte märkt av det något särskilt. förrän imorse.. för då brast allt. har trillat tårar sedan jag vaknade vid halv åtta imorse och jag kan inte få dem till att sluta. tror att den största orsaken till det är ångesten över jobbet. jag vet inte hur det är att "gå in i väggen" men jag förmodar att jag är på god väg. för såhär ska det ju naturligtvis inte vara. det är så sjukt pinsamt när det kommer in folk i butiken och jag måste möta dem med mina röda, tårfyllda ögon. önskar jag tagit med mig ett par solglasögon.. fick skjuts hit idag, kunde verkligen inte sätta mig på bussen. det gick bara inte.. och telefonen har jag sluppit sedan halv elva idag. kände att jag var nära att få en sån där blackout igen, det bara snurrade och jag tappade bort mig. känner ett starkt sug efter mina f.d. idiotiska vanor såsom en liten klunk, eller något vasst. men det är ju dumt.. så därför tänker jag inte göra så. men suget finns där ändå. fyfan vad jag hatar mitt liv just nu.. vill bara flytta härifrån (vilket lär dröja) och skapa mig det liv jag drömmer om. längtan finns, viljan finns, planerna finns men resurserna kvarstår.

jag drömde även inatt.. och av erfarenhet så vet jag att mina drömmar brukar ibland, av någon märklig anledning, slå in. kanske inte fullt ut.. men till viss del. och det gör mig inte direkt lugnare.. ökar snarare paniken och ångesten. för jag vill ju.. jag måste. annars vet jag inte vad som kommer ske.  


jag vill hem, dra för gardiner/ner persienner, tända lite levande ljus, slå på en lugn skiva, bädda ner mig i soffan med täcket och fåna.. det är väl inte för mycket begärt? ge mig allt det där.. och jag vet att jag mår bättre.  







"innan  var jag trasig, nu är jag ihoplappad med en skör tråd som börjar ge med sig.. sy ihop mig igen är du snäll."